Läste just en artikel i Oktobernumret av ELLE med det namnet. Om att komma hem. Jag både vill och inte vill läsa och se det svart på vitt hur tufft det kan bli. Smekmånaden, deppet och sedan den sakta återanpassningen till vardagen, som jag ju vet att jag innerst inne tycker om.
Det är mycket funderingar nu med knappa 3 månader kvar hemma i Indien..........
Det fanns några tips om att bli en gladare flyttfågel; bla. att 'se det som en cirkel: du lämnar Sverige, lever utomlands och återvänder sedan hem' (done), 'håll kontakt med arbete, vänner och familj hemma i Sverige' (done),'Gör en personlig handlingsplan inför hemkomsten' (håller på....), 'Har du haft besök av vänner och familj i utlandet kan man dela upplevelser och minnen' (done - och det är jag så otroligt tacksam för!)
Då borde det ju gå bra eller? Fast det finns en risk att vi kraschlandar, så hoppas jag ändå inte det. Jag ser fram emot att få vara nära familj och vänner, att börja jobba, att Alfred skall få en vardag med mer utelek, att stor-barnen får vara med sina bästa vänner igen, fixa med huset, sitta och huttra på en innebandyläktare tidigt en söndagsmorgon med cafékaffe i pappersmugg, svenska våren..........
Jag tror ändå jag vet vad som kommer att vara svårast; att lämna våra fina vänner som är kvar här. Vilken saknad att lämna dem som har varit och är en så stor del av vår trygghet här.
Vilken TUR att jag/vi har världens bästa vänner också därhemma, som jag vet finns där om/när det blir en deppig dag.
Jag kan inte lova att jag blir en Homecoming Queen, men jag skall göra mitt bästa :)
En tidig födelsedagspresent
4 år sedan


