Andra tongångar

Om ni minns sjukdomshysterin i skolan i augusti, halsfluss?, så är det definitivt andra tongångar nu. Följande lilla sms konveration hade jag i morse med Eriks lärare:

"Good morning! Erik is not well today. He's having a cold with a sore throat. I keep him at hime until he is OK again. BR Lena"

"He will miss acer test"

"I know, but he has not slept at all this night due to the sore throat and he also feels warm so I definately can't send him. Lena

" Ok take care"

Acer test är någon form av australiensisk utvärdering - typ standardiserat prov - men vad syftet är har jag inte riktigt fått klart för mig. Jag misstänker att det främst syftar till att bedöma skolans totala resultatnivåer, snarare än varje enskilt barns. Vi har fått besked om att det är viktigt att alla barn är i skolan dessa dagar. Hur som helst kan jag ju bara inte skicka ett sjukt barn till skolan, men det hade tydligen inte mött några hinder i det här fallet. Nu råder alltså andra tongångar. Jag tror jag skall spara den lilla sms konverationen. Den kan ju bli användbar nästa gång det börjar trasslas om friskhetsintyg mm.

Trafikbilder

Vet inte om just det här däcket kommer att ta den här lastbilen så många mil till?

Såg i dag för första gången ett begravningsfölje. Den döda kvinnan (tyckte det såg ut så i alla fall) låg öppet på den blomstersmyckade båren som bars av flera män. De sörjande kvinnorna gick längst bak i följet. Det blev lite kaosartat i trafiken och vi tvingades över på motsatt körbana, vilket de på motsatt körbana inte hade så stor förståelse för. Vi fastnade helt enkelt, medan alla försökte tränga sig i alla riktningar. Fördelen med det var att få följa händelserna i begravningsföljet på nära håll. Vågade dock inte ta ner vindrutan och ta kort, så bilderna är tagna genom våra tonade rutor på bilen. Därav bildkvalitén.

Bebiskontroll idag

Lite drygt en vecka kvar och ny läkarkontroll och lite prover idag. I vanlig ordning fick jag tvinga labsköterskan att ta på sig mina medhavda inhandlade handskar innan proverna skulle tas.

" Here is a pair of gloves for You"
" No, I don´t want them"
" But I want You to use them!"

Motvilligt gav hon med sig, tog på sig handskarna och så SPRITADE hon händerna med handskarna PÅ. Tänk vad mycket de har att lära här!

Min läkare efterfrågade en förlossningsplan och i den har jag skrivit med FETSTIL hur viktigt det är med god hygien för mig. Får se om det går hem. Läkaren höll i alla fall med och tyckte det var en viktig punkt.

I övrigt ligger bebisen och skvalpar ganska högt upp i magen och verkar inte ha några närmare planer på att skruva ner sig och min vikt låg på minus 0,2 kg mot förra veckan, vilket ledde till en liten uppgiven huvudskakning hos läkaren. Hon log lite samtidigt. Hon har nog gett upp nu.

Ny bedömning om en vecka och då är det verkligen nära............tror jag.

Sorgligt avsked

I dag har vi varit med om expatslivets baksida. Vänner som lämnar. De skall vidare på nya äventyr i Singapore och vi kommer att sakna dem förfärligt mycket!
Lycka till! ♥

I dag har vi också hunnit med att åka in till stan och äta semla på exportrådet och så har jag varit och klippt mig och fixat fötter och ögonbryn.

Kompisar med polischefen

Ja då har Lillan och jag varit på polisstationen igen. Vad vi gjorde där har vi ingen aning om. Jag ringde visumagenten när vi var påväg. Det var han också. SA HAN. Vi ick in och såg till att polischefen såg att vi kommit och sedan väntade vi en lång stund när inget hände. Agenten var fortfarande inte på plats så jag ringde honom igen. Det lät definitivt inte som att han var påväg någonstans, för det lät som att han befann sig på ett kontor. Han sa bara att vi skulle prata med polisen vi träffade igår och det hade vi ju redan gjort och han hade bara sagt att vi skulle vänta.............

Tänkte att nu får Patrik och Lillans man involveras i det här. Lillans man ringde agenten och då sa han att han skulle komma om 10 min. Patrik skrev nåt ilsket sms till honom. 30 minuter senare hade agenten inte dykt upp i alla fall, men nu hade vi avancerat till polischefens bord. Där satt vi och småpratade lite med honom och han var på ganska gott humör. Han frågade hur Sverige var och vad vi åt där mm.

Efter en liten stund ringde min telefon och då sa polisen - det är agenten. Han visste tydligen det utan att jag ens fått upp telefonen. Mycket riktigt. Det var agenten som sa att nu kunde vi åka hem (?) Efter att ha gjort vadå? frågade jag. Nej, inget. Vi kunde bara gå. Viss förvirring uppstod. Vad hade vi då gjort där?. Skulle inget skrivas på. Nejdå. De ville inte ens se våra pass. Bara Lillans, och sedan sa polisen leende att om vi inte hade något annat för oss, så fick vi gärna sitta kvar, annars kunde vi gå.

Det gjorde vi och vad som händer nu kan man aldrig veta.

Helt enligt förväntan...

...så gick det naturligtvis inte vägen på polisstationen. Strömavbrott och ickefungerande batteribackuper innebar att inga datorer fungerade och därför kunde man naturligvis inte alls ordna de papper som skulle skrivas för det skulle ta vääääldigt lång tid att skriva allt på maskin. Det var vi fyra + Lillan som var med oss i samma ärende.

"Come back tomorrow morning 10.30!"

Patrik förklarade vänligt men bestämt att han har ett jobb att sköta 35 km härifrån, och efter lite förhandlingar mellan agenten och polisen så skulle det gå bra att jag tog med Patriks pass och Residential Permit i original och komma tillbaka i morgon - nu plötsligt kl. 11. Barnen behövde inte heller komma. Nu hade han ju sett dem livs levande. Så plötsligt ändrade sig polisen och sa att vi skulle komma alla i morgon kväll istället, men då sa jag ifrån att det går inte alls för sig. Kan tänka mig trevligare sätt att tillbringa en fredagskväll på - fast det sa jag naturligtvis inte till polisen! OK då skulle det till slut gå bra att jag och Lillan kom i morgon förmiddag i alla fall, efter ytterligare lite förhandlingar mellan agent och polis..............Jag hade inte åkt tillbaka till det skumma skyffet utan sällskap kan jag säga.

Kan tänka mig en trevligare förmiddag också, men det är just inget att välja på.

Fortsättning följer.

Strid ström

Såhär i månadsskiftet och strax efter är det en strid ström på trappan av alla som skall ha sin betalning - cash;

Chauffören
Maiden
Internetmannen
Trädgårdsmästaren
Tidningsmannen
TV-mannen....

Har man riktig "tur" får man dessutom bara ut 100 rs sedlar ur bankomaten. Alla blir inte lika glada att få sin lön/betalning i form av en diger hög av dessa sedlar.

Uppvisning

Idag skall vi visa upp oss. Hos polisen. De vill veta så att vi säkert är här. Det är dags för nya visum och ansökningsprocessen har redan varit igång några veckor. Har en känsla av att det inte kommer att bli så smidigt som det sagts. Det vore ju ypperligt om något strular mitt i barnafödandet, eller när vi har en bebis här utan pass...........med visum som går ut 5 mars.

Här tar de till alla medel för att ha koll på var man håller hus. En annan svensk familj med visumstrul uppsöktes av polis - med munskydd - både i hemmet och på sjukhus då de var rejält sjuka i svininfluensan och givetvis inte hade kunnat ta sig någonstans.

Krock

I går påväg från stan hamnade vi precis bakom en rejäl krock mellan personbil och lastbil. På några sekunder var vägen igenkorkad och det hade uppstått en rejäl folksamling. Folk (läs män) lämnade sina bilar 50 meter bak i kön för att vara med och lägga sig i.

Efter en stund tröttnade flera på att vänta och körde över refugen för att nå motsatt körbana. När andra hade prövat med bilar i olika storlekar vågade sig även vår chaufför på den övningen - bra för då hann vi till Maggans semmelfika. Det såg mörkt ut ett tag.

För 1 år sedan

visste vi inte mycket om Indien. 1 februari 2009 flög vi iväg på vår pre-vist för att få våra första (för mig och barnen) intryck av Indien. Tänk att det är ett helt år sedan och tänk vad mycket som har hänt sedan dess!

Tror inte att vi blev så chockade som jag trodde och min största farhåga inför pre-visiten var att jag absolut inte skulle kunde tänka mig att bo här. Som tur var kändes det inte så. Visst går det upp och ner. Det vet alla som följer bloggen. Men mestadels är det i alla fall upp. Mycket, som är superenkelt i Sverige, får man kämpa hårt för, medan annat som tex. sjukvård är så mycket enklare att tillgå här. Inga väntetider och snabba och professionella konsultationer om man behöver träffa specialistläkare.

Var också självklart förfärad till en början över all fattigdom som finns överallt; tiggare, slumområden, trasiga människor, men man lär sig hantera det. Faktiskt "blunda", även om det låter förfärligt. Jag brukar tänka att genom vår närvaro så birdar vi med försörjningen till flera familjer genom de som jobbar åt oss och det är bara att inse - man kan inte göra underverk i ett land med 1,3 miljarder människor. Genom medlemsskap i OWC (Overseas Womens Club) och genom välgörenhet i skolan hjälper vi också till en hel del.

Nu ser vi fram emot det kommande året, med lite nya insikter och ny bebis. Vi har också konstaterat att 10 månader i sträck i Indien inte skall göras om, så nästa jul kommer vi hem och laddar batterier.