Erik har hittat Pasta Carbonara igen

I går kväll besökte vi för andra gången den närbelägna Italienska restaurangen Toscano, som nyligen öppnat i ett nytt köpcentrum på "gångavstånd" från oss. (Nu är det ju så att man pga trafiksituationen inte gärna går dit, men nära är det). Där kan man få pasta Carbonara (!), vilket är sällsynt nuförtiden i spåren av svininfluensan. Visserligen fanns det inte på menyn, men när Erik bad om enbart pasta med riven ost tyckte kyparen att det verkade lite torrt och föreslog någon sås. En försiktig undran om Carbonara och vips så var det fixat. Det är en fransman som öppnat restaurangen och han verkar inte drabbad av den rådande fläskköttspaniken. Definitivt + betyg!

Den trevlige franske ägaren gick runt bland borden och pratade ledigt med gästerna. Han berättade att han startat och under fyra år drivit restaurangen på Lyxhotellet Leela Palace, därefter sålt och öppnat sin första Toscano restaurang inne i Bangalore city. Nu sprider han sitt varumärke till fler indiska städer och för honom var Indien ett 10-års projekt. Vi hittade även spår av Sverige. Restaurangen har vattenglas och köttknivar från IKEA som ägaren skaffat i Dubai.

Efter middagen blev det glassbaren Baskin Robins för barnen och sedan en tur för att ta något att dricka på Royal Orchid, hotellet vi bodde på när vi kom hit. Ett artighetsbeök kanske man kan kalla det. De ville så gärna att vi skulle hälsa på någon gång och General Managern skickade en tårta till Patriks födelsedag. Honom är det bra att hålla sig väl med om man behöver utnyttja Royal Orchids tjänster igen (de finns på flera ställen i Indien). Liksom tidigare var de väldigt service-minded, men fortfarande ganska virriga och har mycket att lära. Samma musik i restaurangen som för 5 månader sedan. Hur som helst skrev vi goda omdömen på utvärderingen (som man alltid får även om man bara köper nåt att dricka och eg. gör man ju dem inte en tjänst genom att göra det, men, men...) och Patrik skrev en personlig hälsning till GM. Smör, smör.

1½ timma till paradiset

I oktober firar Indien Diwali, en hinduisk religiös ljusfest, och Nora och Erik har en dryg veckas lov från skolan. Vi lämnar det indiska firandet för att passa på att uppleva Maldivernas vita stränder och turkost hav under sex dagar på Bandos Resort. LYX.

Låååång vecka

En sömnig första vecka med långa sega dagar är snart till ända. Erik är tillbaka i skolan i dag, vilket både han och jag är glada för. Var med honom till skolan i morse för att träffa doktorn för att få klartecken att gå till klassen efter sjukdomen, men läkaren var givetvis inte på plats. Det verkade dock duga bra med en sköterska som sa att det var OK och så var det besöket över efter två minuter.

Nu har riktlinjerna från skolan ändrats och nu kan barnen skickas tillbaka till skolan när de är helt symtomfria utan friskhetsintyg från läkare. Undrar om det kan ha något med mig att göra?

I dag när Mia och jag satt i administrationsbyggnaden på skolan och väntade på en människa att betala en räkning till, satt en äldre student bredvid oss. En lärare som han kände kom förbi, hälsade glatt, gav honom en kram och hälsade välkommen tillbaka och undrade varför han satt där. "Jag har lite lätt feber!" Läraren såg inte helt nöjd ut och sa "och dig kramade jag, varför?". Om man nu är i 15 års åldern kanske man borde ha vett på att hålla sig en bit ifrån folk när man är sjuk. Vi gjorde en snygg sorti från den soffan och gled in på accounts dept.

Handspriten är ens bästa vän här nuförtiden och även om man inte vill bli påverkad av svininflensapaniken så är det ofrånkomligt. Alla tidningar har sida upp och sida ner om alla olika sjukdomsfall och dödsfall och flera nyhetskanaler rullar dygnet runt med skrämselpropaganda. I dag stod det om en 26-åring som dött efter felbehandling. Hon togs in på sjukhus förra veckan med feber, hosta och lunginflammation, men man uteslöt omgående svininfluensa då hon för det första inte hade träffat någon med konstaterad sjukdom (och HUR kan de veta det?) och för det andra inte hade rest till något drabbat land (?). Dessa var de statliga riktlinjerna man hade att följa på sjukhuset. I Indien inser man alltså fortfarande inte att man är ett drabbat land - nötter! Tur att man nyss har varit i Sverige. Det hjälper troligen om man insjuknar, även om det skulle bli i november.

Dessvärre ligger nu flera av svenskarna här på Palm Meadows sjuka i halsont och feber och äter antibiotika. Vi hoppas att de snart kvicknar till och att det blir en ände på den här "halsflussepidemin".

Svenskt i tidningen

Glädjande nog hittar även lite svenska nyheter hit. Denna notis fanns i dagens Times of India.

Smidigare än väntat!

RXDX kliniken visade sig vara rätt plats och Erik och Patrik kom hem efter ett par timmar med antibiotika, paracetamol och något magpiller som förmodligen är menat att skona magen mot antibiotikan. Erik är mycket piggare redan i dag och låter mindre tjock i halsen.

Jag har dessutom fått svar från överrektorn att han FÖRSTOD mitt bekymmer ang. att skaffa en fitnessreport, så han tyckte att jag skulle ta med Erik till skoldoktorn när han är frisk så att han får göra en bedömning. Finfint! Jag har aldrig tidigare fått något svar på mina mail till den rektorn (det verkar ingen annan få heller) så jag måste ha trampat på en öm tå.

Halsfluss?

Stackars Erik har jätteont och är svullen i halsen och kan knappt svälja, men dock inga vita prickar i sikte.

Givetvis blev det ingen skolgång idag så vi har varit hemma och dagen har varit jättelåååång och repris på det blir det även i morgon.

När får Erik då komma tillbaka till skolan? När vi tycker att han är frisk? Nej så enkelt är det inte! Vi föräldrar är ombedda att vara extra observanta på barnens hälsa och skall kunna avgöra om de är sjuka i något av de symtom som har med svininfluensan att göra (som ex. halsont) och därmed hålla barnet hemma. Detta "föräldraförtroende" gäller dock inte när det handlar om att bedöma när barnet är fritt från symtom och mår bra. Då måste man ha en "fitnessreport" från en läkare och VAR skall man ordna det? Om alla skulle ha fitnessreport efter en förkylning, så kommer det indiska hälsosystemet att kollapsa.

Har skrivit ett mail till rektorn för lågstadiet i dag om det här och fick snabbt svar att hon har vidarebef. mina synpunkter till rektorn för hela skolan och den medicinska avdelningen så vi får se vad som händer men jag räknar inte med att det blir en enkel lösning.

Det är inte heller säkert att det blir en så enkel sväng till RXDS (dygnetruntöppen närakut) ikväll för ett streptockocktest eftersom ALL fokus i det här landet nu ligger på svininfluensan, så nu kan ingen längre ha någon annan åkomma än den och då är det bara på särskilda kliniker man kan söka.......... Fortsättning följer.

"Ta det lugnt Nora.....

...det är väl inte värre att börja skolan här än i Sverige", sa Erik i kväll till Nora som har skolångest.

Erik får börja i 3A som han hoppades så mycket på eftersom han har kompisar i den klassen. "YES, YES" ropade han och gjorde segergest inne på rektorns, ms. Monita, kontor. "At least we have got one happy customer!", sa hon och log.

Innan vi gick till den mycket sympatiska Ms Monitas kontor i fredags, hade jag och barnen stått och svettats i köer till diverse olika administarionsdiskar i gymnastikhallen i 2 timmar. Efter diverse strul kom vi till utlämningen av skoluniformer, vilka givetsvis inte var klara trots att jag mailat in mått flera veckor i förväg. Skräddaren trodde att måtten hade blivit cancellerade pga att de inte var fullständiga, så det blev ny mätning. Denna gång blir det shorts till Eriks uniform.

I utlämningen av sportkläder missbedömdes framförallt Noras storlek totalt och hon fick pygmé kläder passande en 5-åring. Trots att jag förklarade för vår maid att det enda hon skulle lägga in i garderoberna var sockar, slipsar och västar och att det andra skulle bytas, så plockade hon i ett obevakat ögonblick upp allt och la in ändå. Jag måste lära mig att hon inte förstår så mycket som jag tror. Likt de flesta indier säger hon ok, ok eller yes, yes utan att hon har någon aning om vad jag menar för att hon vill så väl. Turligt nog hann jag rädda alla påsar med storleksmarkeringar och nu hinner kläderna iväg till skolan i morgon innan hon kommer så hon slipper undra över vad jag sysslat med.

Ödlejakt 00.19

Vid läggdags hade "storödlan" på ca 10 cm parkerat sig i taket (högt) ovanför Patriks del av sängen och det var han inte helt nöjd med. Med ett långt tillhygge skulle ödlan skrämmas iväg men det gick sådär. Den valde att rusa nerför väggen och in under sängen och upp mot undersidan madrassen. Då var det dags för mig att flytta in till Nora ett tag. Efter viss möda fick Patrik ödlan att förflytta sig till baksidan av ett skåp vid sidan av MIN säng och det kände han sig nöjd med. "Där har jag sett flera ödlor, så den trivs nog där..."

Nu fick jag just veta att ödlan släppte av svansen under sängen så där låg den och viftade - det fick jag INTE veta i natt!

Svininfluensa-panik i storformat

Första dödsfallet är rapporterat. Flicka 14 år som bollats mellan olika sjukvårdsinrättningar, olika diagnoser och felaktig behandling. Nu börjar paniken stegras i Indien och på flygplatsen screenas alla inkommande passagerare sedan ett bra tag tillbaka. Givetvis så fyller man i ett papper på flyget (man älskar alla former av dokument i Indien, ju fler desto bättre) som sedan "granskas" av läkare med munskydd och stämplas (älskas också) i samband med passkontrollen. Dessförinnan har tempen tagits på alla passagerare. Denna gång tack och lov med en distanstermometer som sattes framför pannan. När Patrik åkte från Sverige till Indien i juni trycktes en otvättad örontermometer utan förvaning in i örat på honom. Man torkade endast av termometern med en tuss torr bomull mellan varje passagerare. Superäckligt.

Även i skolan skall alla elever screenas i början av nästa vecka.

Och så kan man läsa sig till lite råd i vanlig ordning i Times of India när det gäller vård i hemmet:
1. Det suspekta fallet skall isoleras i ett rum med absolut minimal kontakt med andra.
(Inte helt lätt om det handlar om ett sjukt barn)
2. Ansiktsmask skall användas, speciellt vid konversation med andra familjemedlemmar.
3. Alla familjemedlemmar skall tvätta händerna med alkoholbaserad gel vid regelbundna intervaller.
4. Huset och speciellt karantänrummet skall städas med stark desinfektion regelbundet.
5. Husdjur skall hållas från den sjuka personen.
6. Mat, dryck skall inte delas med det suspekta fallet. Andra skall hålla ett säkerhetsavstånd på 6 ft från det suspekta fallet när man pratar med dem och täcka över sin näsa och mun.

I Indien verkar man inte van vid någon årlig influensa och vanliga förkylningar med lite snuva, hosta och halsont verkar inte längre existera. Allt befaras vara svininfluensa och man skall helst söka läkare vid enbart rinnande näsa för ett test. Perfekt ställe att sprida smittor på en läkarmottagning. Årlig influensa har vår chaufför aldrig hört talas om, så man kan anta att det är därför detta tar så stora proportioner. Visst är det oroande men vi kan ju inte isolera oss inne i 11 månader. Ett dödsfall på 1,3 miljarder är ju trots allt pyttelite och i proportion till alla som dör i trafiken årligen i Indien så är vi i betydligt större fara bara vi sätter oss i bilen för att åka till SPAR och handla mat.
Vaccinet här låter också vänta på sig och kommer inte att börja testas på människor förrän i december.

BiB

Back in Bangalore. Med blandade känslor och övertunga resväskor (och lärdomen att nästa sommar reser vi hem LÄTT). Vi har haft en härlig "semester" hemma med många besök hos/av underbara vänner och släktingar. Så många att sakna och längta efter när vi är här! Sista dagen hemma var en mental prövning. Avskedsdagen. Trodde inte det fanns så många tårar. Det var svårt att lämna alla nu när vi skall vara borta så länge och svårt att lämna lilla älskade, goa Astrid, intet ont anande, kurrande. Vi lever lite i ovisshet om hur det skall bli för henne och det känns inte så bra. Tack och lov för morfar som sköter om henne så väl! (och Maja; morfars lilla assistent i uppdraget).

Det var samtidigt skönt att kliva in i huset i Indien och känna sig hemma. Nora sa två gånger i bilen på väg från flygplatsen "...när vi kommer hem..." och så skrek hon till och sa " Nu sa jag HEM om Indien!" Det är väl ändå ett bra tecken. Erik sa att han längtade efter sina saker och sitt rum när vi hade landat och väntade evighetslänge på väskorna.

Huset var skinande rent och vi somnade snabbt i nybäddade sängar. Värsta hotellstandarden. Vaknade framåt förmiddagen av de envisa ekorrarna på taket och Annapoorna som fyllde vatten i en städhink.

Nu väntar vardagen för oss med studier och jobb. För mig blir det universitetskurser på distans i "bloggens teori och praktik" och "digital färglära" och för barnen grade 3 och grade 5 på Indus.