Jag tog med Alfred på en liten promenad i morse. Nya nöjet. Att få traska själv vart man vill, eller kanske inte......., men nästan.
Vi vinkade av Erik vid bussen och precis då kom jag på att jag hade glömt min nyckel hemma. Patrik gick efter mig så jag förmodade att han hade låst. Funderade några sekunder på hur jag skulle lösta det innan jag kom jag på att det var nog lugnt för Nora var ju hemma (om hon nu inte hade fått för sig att ge sig ut på någon morgonjogging i "kylan" utan nyckel, fast med tanke på sist var det ju föga troligt eftersom det var lika "kallt" (läs superhärligt) denna morgon.
Så vi promenerade på i maklig takt och var väl tillbaka hemma vid 8. Ringde på dörren, men inget hände. Ringde 100 gånger på dörrklockan, knackade stenhårt på dörren, gick till baksidan och ropade på henne utanför hennes rum........ingen reaktion. Tänkte att hon nog tagit den där joggingturen ändå, så jag satte Alfred i vagnen och gick en sväng till på 15 minuter och hoppades på att möta henne MED nyckel. Nejdå. Tillbaka hem och började ringa på klockan igen. Och plötsligt öppnade hon, stentrött och med håret på ända.
Hur kan man sova så hårt? Hade hon inte hört nåt? Jo, lite, men hon hade trott att hon drömt att dörrklockan hade hängt upp sig!