Att köpa ett kontantkort

För att kunna nå Erik när han är ute på sina äventyr här på området så behövde vi fixa ett kontantkort till min gamla telefon.

Det är lite pyssel med det.

Kontantkorten kan man införskaffa lite varstans, som i små-hål-i-väggen butiker som säljer lite allt möjligt.

Vi tog det närmsta "telefon-hålet" strax utanför grindarna. Chauffören var med för det brukar vara si och så med engelskan med det skulle visa sig att de inte ens lyckades vara informativa på sitt eget språk.

För att få ett kontantkort måste man lämna en passkopia, ett bevis på var man bor och så ett foto. Dessa papper häftas ihop och så får man skriva sin signatur på alla papper + på fotot. Denna procedur med kontantkorten påbörjades efter bomberna i Mumbai, då samordningen av dåden tydligen skedde med kontantkort som man då inte var tvungen att registrera.

När jag hade valt ut ett nummer ville mannen i telefonhålet veta hur mycket kortet skulle laddas med (och här missade han den lilla upplysningen om att dessa pengar endast kunde användas under en begränsad tid, en månad, vid första laddningen). 500 rs? Nä -det tyckte jag var för mycket för Erik kommer sannolikt att ringa ganska sparsamt. Dessutom har han 150 fria sms om dagen (!) till indiska mobiler. 200 rs fick räcka - det ringer han nog upp någon gång tänkte jag.

När man får kortet måste man ringa 123 på telefonen för registrering av numret, sedan måste man ringa till mannen-i-hålets-telefon och först då laddar han med summan man betalat. Kvitto? Nej då. Han slängde bara ner pengarna jag betalade i en trälåda. Hur som helst så var min gamla telefon hemma och jag orkade inte greja med min egen, så vi åkte hem för att fixa ringandet. På vägen hem såg jag att en del av mannens nummer, som han skrivit på det blanka kontantkortsfodralet med en gel-penna, hade suddats ut så då gick det ju inte att ringa tillbaka. Santhosh fick åka tillbaka och fixa det istället.

När S kom tillbaka hem sa han att mannen sagt att de laddade pengarna måste ringas upp inom en månad. Det var ju så dags. Jag blev ilsken och skickade tillbaka S igen för att försöka ändra på det, men si det gick inte. (Det var inte så när vi köpte Noras kort i december). Nu är det inte så att 200 rs är mycket pengar, men det är en principsak att mannen i telefonhålet skall informera om det, för då hade jag haft valmöjligheten att ladda med mindre pengar istället och dessutom försökte han få mig att ladda kortet med 500 rs! Jag tror minsann han får provision från Airtel. Han sa till S att han trodde jag visste det. Och hur då???

Dit går jag i alla fall inte igen. Nästa gång det skall laddas några telefoner får S göra det på Airtelkontoret dit han åker och betalar min mobilräkning. Där får man i alla fall ett kvitto.