Chennai

I går var det dags att flyga till Chennai och fixa Alfreds passansökan på Svenska konsulatet. 6.45 åkte vi iväg till flygplatsen.

Godkänd för flygningen! Vi fick ta med oss bilstolen till det var dags att kliva på flyget och sedan återlämnades den så snart vi klivit av. Mycket smidigt.

Det gick superbra med Alfred på flyget fast han såg ganska konfunderad ut. Inte ett pip. Han passade på att ta en av dagens små power naps (för det var i stort sett det enda som blev när det gällde sömnen i dag - så fort han somnat var det dags för någon ny aktivitet). Amning vid start och landning och öronen verkade klara sig fint. Det var ett mindre Kingfisher propellerplan så flygningen tog ca. 1 tim, trots att det inte är så långt (ca 35 mil på land), och jag måste nog säga att inflygningen var lite för skakig för min smak.

När vi landat i Channai möttes vi av hettan och fukten. Jag har aldrig varit på en varmare plats. Det var som en bastu. 42 grader och en enorm luftfuktighet. Jag skall nog aldrig mer klaga på att det är varmt i Bangalore (fast det kommer jag såklart att göra ändå :). Svetten rann efter 10 meter och Alfred var sjöblöt när vi kom fram till bilen. Det blir väldiga kontraster mellan ute och den AC kylda bilen. Säkert inte nyttigt.
Efter ca 1 tim biltur i mycket mer organiserad trafik än i Bangalore var vi framme vid det lilla Svenska konsulatet. Så skönt att se den svenska flaggan. Genast kände man sig lite hemma.

Här poserar Alfred och Patrik med de hjälpsamma damerna på konsulatet och vårt svenska kungapar. Det gick smidigt med passansökan och vi var klara där på knappt 30 min.

Alldeles bredvid konsulatet låg ett Sheratonhotell där vi passade på att äta lunch.

Nu var Alfred ganska trött men det var skönt att sitta i knät en stund i den svala lokalen innan han somnade ganska utslagen på en soffa lagom till vår lunch kom in.

Efter lunchen blev det en timme på ett shoppingcenter innan det var dags att bege sig tillbaka till flygplatsen. Ett shoppingcenter var det enda tänkbara då man utgår från att där är luftkonditionerat, vilket det också var till viss del. I vissa av de mindre korridorerna verkade inte ACn fungera så där gick nästan inte att andas och i parkeringsgaraget kändes det som en riktig ångbastu. Där stod vi en bra stund och väntade på hissen och var nära att förgås.

Vi kände oss ganska uttittade där vi gick med lille Alfred i affärerna. Nästan alla vi passerade sa "Oh, so cute" och det känns ju lite kul, men samtidigt jobbigt med all uppmärksamhet. Någon, som dessutom höll på att prata i sin mobil, kom fram till Patrik och frågade "Excuse me, can I touch your baby" och så tog han på Alfreds fötter.

Efter ett tag tröttnade Alfred på den varma bärselen och ville ha mat och ingenstans fanns det att sitta. Det var bara att gå in i närmsta affär och be att få låna ett provrum. Det har jag gjort förut och det brukar gå bra, så även denna gång.

Tillbaka på flygplatsen blev det en ganska lång väntan då starten var försenad med 1 tim. Till slut kom vi iväg efter div strul - se nedan - och denna gång var det ett stort plan så vi hann knappt upp innan vi skulle ner igen - genom turbulenta åskmoln - till underbara 22 grader i Bangalore (pga kraftiga regn).

Ganska matta var vi tillbaka hemma igen efter 14 timmar.

I natt sov Alfred stenhårt och fick väckas för att äta. Nu har han sovit hela morgonen också. Han har lite att ta igen.

Nu till några av gårdagens flyg- och flygplatsbetraktelser:

• Man kan undra varför en internationell flygplats i en stad som Chennai med flera miljoner invånare har riktigt äckliga toaletter. 3 hål-i-golvet toaletter och 2 vanliga på damernas på inrikes ankommande. I de båsen med vanliga toaletter existerade inte toalettpapper eller ens en toalettpappershållare. Den var borta sedan länge och kvar fanns enbart rostiga fästen. Golvet flödade av vatten från de äckliga små duscharna som man envisas med att använda här istället för toapapper. Duscharna låg dessutom på golvet och badade i det äckliga vattnet eftersom även dessa fästen var borta.

• Skötrum - vad är det? Undantag på Bangalores moderna nya flygplats där allt är fräscht och välskyltat och jag tom anvisades ett renstädat toalettbås och sedan stod den leende damen med pappersservetter redo när jag tvättat händerna. I Chennai fick det bytas bajsblöja mitt bland passagerarna i vänthallen. Vad skall man annars göra?

• Boarding - hur svårt kan det vara att läsa sitt platsnummer och sätta sig på rätt plats? Uppenbarligen tillräckligt svårt för att försena starten med ½ timma. Måste man byta platser och sitta tillsammans ett helt sällskap på en flygning som varar 45 min?

• Mobiltelefoner måste tydligen sättas på i samma sekund som flygplanshjulen tar i marken. Tänk så plågsamt att inte vara nåbar i hela 40 minuter.

• Lutade stolsryggar innan start. Vissa envisas alltid med att fälla stolsryggarna innan start OCH de blir givetvis alltid tillsagda att ta upp stolsryggen igen. Vad är vitsen?

• Och så finns det de som sitter vid nödutgången och sätter sitt bagage framför sig på golvet och tror att det skall få stå kvar där trots tillsägelse.

Varför blir jag inte förvånad? För här råder många gånger mentaliteten "Bara JAG kommer först/får../blir../......."