I dagens Times of India kunde man under rubriken "Dead officer gives life to three" läsa om en "Cadaver donation". Att detta hamnar i tidningen talar om hur ovanligt det är här i Indien med donation av organ från hjärndöd givare. Kvinnans lever, njurar och hornhinna donerades medan man ansåg hjärtat vara för gammalt på denna 54-åriga kvinna.
Jag besökte en dialysklinik i förra veckan (vår chaufförs faster går i dialys). Ganska hög igenkänningsfaktor måste jag säga, men visst märker man att det är en fattig sjukvård. Just denna klinik var gratis för patienterna då den drevs av en fond, men det är ovanligt med fri sjukvård. På de flesta kliniker betalar patienterna för sin dialys, ca 2000 rupies/gång (ca 300 kr).
Man använder samma typ av maskiner (Fresenius) som vi har i Sverige, om än något äldre, men man återanvänder filter och slangar upp till 10 gånger. Maskinerna sköljs enbart mellan patienter som inte har någon blodsmitta, medan maskiner som används till patienter med blodsmitta körs i värme. Man hade ca 90 patienter, 12 platser och körde 4-skift. Patienterna kommer vanligen 2-3 gånger i veckan, 4 tim/gång enligt ett fast schema som nog fungerade sådär, då det var väldigt lång väntetid i det överfulla väntrummet. Man går till IVA och kör dialys precis som vi gör och har uttag och avlopp avsedda för detta ändamål på ett ett antal sängplatser där. De flesta patienter startar med CDK, men får så snart som möjligt en fistel. De hade många patienter som gått mer än 10 år i dialys pga. att det genomförs så få transplantationer.
Fick en guidad tur runt sjukhuset av en tillmötesgående dialyssjuksköterska som också var mycket intresserad av hur vi jobbar. Det är slående hur mycket likheter det ändå finns i dialysvärlden, både med patienter och teknik. Ett stort problem var viktuppgångarna mellan dialyserna. Känns det igen?
(Detta inlägg var kanske mest intressant -och begripligt - för mina bloggläsande kollegor)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar