På Landvetter mötte vi ett kylslaget och småregnigt Sverige, men med det fantastiska mottagnadet vi fick så blev vi varma ända in i ♥.
Erik, Pappa/Morfar, Syster/Moster Anna med kusinerna Ebba & Maja, Ylva med Amanda, Andréa, Sebbe & Fanny väntade på oss med jättefina skyltar, blommor och kramar. Då rann tårarna. Som vi hade längtat.
Tack♥
Så lite om resan:
Reskvällen började också med tårar - avskedstårar - då vi åt en sista gemensam middag i Indien tillsammans med våra vänner familjen Tullberg (och PA & Lillan som som tur är finns kvar till hösten).
Vi kommer att sakna er förfärligt mycket ☺☺☺☺☺Vi hann däremot inte med några tårar när det var dags att säga hej då till Patrik på flygplatsen för det visade sig att det inte alls gick för sig att han följde med in på flygplatsterminalen. När vi fick det klart för oss stod vi redan vid terminalentrén och den sure vakten hade kollat våra pass & biljetter och viftade oss otåligt vidare. Att vi hade tre vagnar inkl. bäbis brydde han sig inte det minsta om och sa bara att vi fick leta upp en
helper inne på terminalen. Vi klarade oss själva men det var tack vare Nora det som manövrerade två vagnar genom trådlabyrinten till incheckningen. Frågade om jag kunde få checka in i den betydligt kortare businesskön, utan labyrint, men inte då.
Måste bara skriva att utan Nora hade jag aldrig klarat den här resan. Hon var fantastisk på att bära/köra både bagage och Alfred♥
Sen nästa strul. Platserna på planet. Nora hade K (fönsterplats), jag hade H (gång). Mellan oss fanns säte J och framför J & K var Alfreds vagga. Jag satte mig givetvis i mitten på J eftersom vaggan var där och utgick från att ingen annan skulle komma till vår lilla rad, men si där hade jag fel. En rejält stor madam kom och visade sin biljett. Hon hade J och sa lite småsurt
"Do you want that seat?" och pekade på J där jag satt.
"Want? I have to have that seat!" Hon knödde ner sig på gångsätet och jag kunde se på henne att hon tyckte att det var världens nitlott att sitta på samma rad som oss med en bäbis. Så fel hon fick då. Hon som kunde sträcka ut benen och allt! Dessutom var Alfred hur lugn som helst och sov 7 av knappa 9 timmar. Han gnydde lite vid inflygningen till Frankfurt, men det var inte länge det. Damen på raden bakom sa när vi skulle kliva av att vi har en fantastisk bebis :)
De 4 timmarnas väntetid i Frankfurt tillbringades vid ett bord på MC Donalds, vars restaurang ligger högt och med utsikt över hela landningsbanan.
Lite struligt är det att resa med en bäbis när man skall igenom alla säkerhetskontroller då han skall i och ur bilstolen/bärselen samtidigt som laptops skall ur handbagaget och man halvt skall klä av sig själv. Två gånger öppnade de dessutom Noras handbagage och gick igenom allt. Man fick heller inte ha några handbagagevagnar vid den långa transfer som är mellan ankomst och avgångsterminal så det blev en hel del bärande.
Vid boarding till Göteborg tröttnade Alfred för första gången under resan och under den väldigt långa, varma och trånga bussturen ut på plattan var han inte nöjd (underdrift!). Inte skall ni tro heller att några rejäla män på businesstripp med ett litet lätt handbagage gav några hjälpande händer. Nejdå. Givetvis var det enbart damer som redan hade minst två egna bagage att bära som erbjöd sig att hjälpa oss att bära bilstolen som skulle lämnas vid flyget (givetvis var det en lång trappa ner från boarding till plattan). En man hade väldigt bråttom till boarding och rammade mig nästan med sin rullväska fast de hade sagt att familjer med barn skulle gå först. Detta tilltag fick i alla fall en ung tjej bakom oss att muttra argt åt honom. Jag orkade inte ens kommentera det, men man undrar vad som rör sig i huvudet på sådana människor.
Lite försenade kom vi iväg och även nu var Alfred hur lugn som helst, vilket man inte kan säga om den tänkta landningen. Plötsligt under inflygningen drar piloten på och vi stiger snabbt igen. Väldigt otrevligt. Vi fick veta att det var hinder på landningsbanan (älgar?) och därför fick det bli en
abort landing. Nytt varv och den här gången gick det bättre men trevligt kändes det inte förrän hjulen tog mark.
Som grädde på moset visade det sig att Alfreds vagn blivit förstörd på planet. Helt skev. Som en krockad bil. Vad trött man blir. Patrik har pratat med Lufthansa och det verkar lösa sig, men hur svårt skall det vara att hantera ett specialbagage invirat i 8 meter bubbelplast. Tills vidare har vi som tur är fått låna en vagn av våra vänner.
Efter en stund hemma i huset tillsammans med "välkomstkommittén" serverades jättegod middag hemma hos morfar och Birgit och därefter en sväng till kära vännerna, familjen A. Så mysigt att sitta i köket där och dricka te och äta rabarberpaj och känna sig riktigt hemma.
Det är en speciell känsla att vara hemma. Lite overkligt och samtidigt känns det som att tiden stått lite stilla om man undantar alla barnens vänner som plötsligt är så mycket större :)
Alfred tycker nog att det mesta är konstigt. Massor av pussar & kramar från alla, för honom, nya männsikor och så alla kläder. Alfred har knappt haft strumpor eller tjock tröja på sig tidigare och plötsligt har han både och + mössa och byxor. Det var desssutom lite kallt i huset när vi kom (+18) och den lille blev faktiskt lite blå om läpparna :( Han somnade ganska snart efter hemkomst och sov sedan i 16 timmar nästan i sträck. Maten serverades i sömnen!
Det är härligt att vara hemma i huset och gosa med Astrid, att köra bil igen men allra bäst är förstås att träffa alla nära och kära igen ♥
"Är du helt säker på att jag skall sitta här utan bromsar?"
Fin utsikt från MC Donalds 
I väntan på Graduation
