På ett ben

I morse gav jag Alfred sin morgonvälling i soffan i matrummet och när han var klar satte jag ner honom på golvet. Då stod han där och såg alldeles vinglig ut och verkade plötsligt inte ha någon balans. Han såg lite besvärad och förvånad ut själv och gnydde lite. Jag tänkte att jag nog inbillat mig eller att jag möjligen hade ställt upp honom lite snabbt från liggande läge så att han fick ett litet blodtrycksfall. Jag tog upp honom och satte ner honom igen och han vinglade till igen. Han hade ingen balans.

Då började sjuksköterskan i mig analysera alla huvudåkommor som kan ge dålig balans......De stora barnen var lite mer klarsynta och undrade om han inte hade ont i foten? Det lät ju mer troligt, men jag hade ändå lite svårt att släppa tankarna på allvarligare saker.

Skickade iväg de stora barnen till bussen och ringde Åsa och bad henne komma över.

Lugna, fina, kunniga, pedagogiska Åsa gjorde en snabb koll av Alfreds rörelsemönster och kunde konstatera att problemet med allra största sannolikhet satt i höger ben/höft och inte i huvudet som var min första tanke. Det är visst så att barn som har ont någonstans helt kan koppla bort den delen och det kan ju vara lite svårt att stå på det ben man "har kvar" om man är 1½ år. Han reagerade inte någon gång på smärta vad vi än gjorde med benet, vilket är lite skumt. Ville bara inte belasta.

Jag gav Alfred en dos Panodil och redan efter 15 minuter hade den verkat så bra att han faktiskt tog några steg, om än vingliga. Han hade tidigare vägrat att ens stå på benen. Under dagen har det blivit bättre och nu ikväll har han nästan gått som vanligt. Sträckning i ljumsken?, fel sovställning som gav höftont?  Lär aldrig få veta. Tur att det verkar vara över!